nevertrust

Känslan sitter i väggarna, i taken och i golven. Att allting rör sig utom just jag. Smärtan river djupa sår som aldrig kommer att läka. Ett svepande ljud, och svärdet har gjort ett nytt hugg. Och det träffar samma ställe varje gång.
 Arvid vrider sig i förtvivlan. Det känns som om varje steg han tar framåt, flyttar livet honom tillbaka två steg. Och hur han än vänder sig, blir riktningen densamma. Han står still. Han är rädd. Rädd för att lyckas, rädd för att misslyckas. Rädd för att inte bli älskad, rädd för att inte bli hatad. Melankolin har honom i ett järngrepp.
- Det måste vará detta som är förtvivlan. Att inte veta om kompassen visar sann nord, eller om avikelsen är stor nog att leda honom ännu mer mer vilse.
 Arvid har en tendens att aldrig stanna upp och se vad han har. Hela tiden siktet på nästa mål. Problemet är att Arvids hjärta säger att han redan nåt målet, trots att verkligheten gång på gång visat att han inte ens tagit första steget. Den känslan av att hela tiden vara minst steget efter, håller på att äta upp honom. Han förlorar sig i sina drömmar, och när verkligheten väl träffar honom, är det som när Samurajöverhuvudet delar ut hugget som skiljer huvudet från kroppen för att lindra lidandet hos mannen som sitter med svärdet långt upp i magen. Och denna ära fick man bara om man stod på god fot med Shogun. Arvid kan inte minnas när han stod på god fot med någon senast.
 Så här sitter han. Med svärdet i magen och hoppas att det finns någon som kan visa sin barmhärtighet. I ett rum som krymper mer och mer för varje dag.
- Men så fan att jag ger mig, sa Arvid. Jag är inte klar än...

Söndagen började som alla andra söndagar. Trött som fan och inte det minsta sugen på att förflytta mig ur sömnens skugga ut i vakenhetens ljus. Men man får väl bita ihop. Satt kvar i soffan och slumrade en timme framför nåt meningslöst skit på tv, innan jag ens tänkte tanken på att ta tag i dagen. Ringde Roy. Hörde om han var sugen på att bowla en timme. Han var på.
 Väl borta i bowlinghallen höll de senaste veckornas totala formsvacka i sig. Och då menar jag inte bara bowlingen. Inget har gått dit det skulle, och inte en kägla har fallit dit den ska.
  Då kom killen som jobbar i bowlingshopen till mig och sa:
-"Du tänker för mycket."
 Med ett leende på läpparna svarade jag att det i så fall skulle vara första gången.
  Jag följde hans råd, och plötsligt föll allt på plats. Skit i att tänka, bara handla.
Efter dagens lektion i logik gick jag hem och gjorde mig klar för jobb. Och ända sen dess har orden ekat i skallen...
-"Du tänker för mycket..."
   Otippat

Arvid vaknade framåt lunchtid efter en natt av meningslöst farande runt halva skåne. Nu ska han vara ledig i tre dagar. Sömndrucket tittar han ut genom fönstret och konstaterar att det fina vädret som varit som en nagel i ögat när han jobbat, nu är borta. Det känns nästan som om det små regndropparna bildar ett rått hånflin när det träffar marken. Men Arvid tänker inte tryckas ner. I tre dagar kan han göra precis vad han vill. Blir nog en del sova. Han har en del att ta igen.
  Helgen var en ganska intressant upplevelse. Arvid var ute i fredags och slappnade av på båten med det rogivande namnet. Det var en av Arvids bästa vänner som drev Pubbåten Peaceful. Han hade inte varit där på väldigt länge, men togs emot med öppna armar. Han satte sig ner och spåkade med kocken över en öl och en gammeldansk. De diskuterade menyer och fläskfilé. Arvid vill bl kock på riktigt. Han älskar att laga mat,och har jobbat mkt i kök. Men utan papper från restaurangskola, är det svårt att få jobb...
  Klockan började närma sig stängning, och Arvid hjälpte till att stänga Peaceful. Med värme i hjärtat över det varma mottagandet knallade han hemåt. Berusad på öl och på livet. Han mådde för en stund bra. En känsla som varit frånvarande ett tag. Han bestämde sig för att kvällen inte skulle vara slut. Han travade med glada steg bort till puben där Roy jobbade. Det är ett ställe för den lite yngre publiken. Ett halvsunkigt hak med hyfsad stämning. Bartenders som häller upp starka groggar till de unga flickorna som släpper alla hämningar. Ganska intressant att stå och se skådespelet med hyfsat nyktra ögon. Tjejer som vickar på höfterna och får killarna att gå på händer, om de skulle vilja. Den kanske lite tragiska biten är de äldre herrarna i 45-årsåldern, med massiva sedelbuntar i fickorna. De bjuder flickorna på sprit, och tror att de ska få smaka lite lammkött. Det shotas hejvilt, och folk blir bara fullare och fullare. Arvid höll sig i sitt hörn och iaktog skådespelet, samtidigt som han smuttade på en öl och en gammeldansk. Han tänkte för sig själv.
-"Har jag verkligen blivit så gammal? Höll vi på på samma sätt?"
 Han konstarerade att det nog var så. Tiderna förändras, men inte människor. 
  Tre dagars hårt arbete började göra sig påmint, och Arvid hoppade i en taxi och åkte hem. Lite lätt berusad lade han sig på soffan, för att bara ett ögonblick senare somna, för första gången på länge, med ett leende på läpparna...

Jag är tillbaka...
Det har inte varit lätt att vara Arvid.
Har kämpat med hopp och förtvivlan. Ibland känns det som att det är dags att ge upp.
Min sista pelare i livet har gått bort. Farmor var den enda som trodde på mig. Nu när hon e borta vet jag inte riktigt var jag står.
Var och bowlade med Roy igår.
Han betyder mkt för mig.
Jag vill ha kontakt med mina känslor. Men dom skrämmer mig.
Jag är livrädd för att känna efter. Om jag gör det exploderar mitt hjärta. Ändå är mina känslor livsnödvändiga. Den sista anhalten.
Men vad vet jag?
Jag är ju blott en skugga av mitt forna Jag...
om det tar slut nu, så se mig mig med milda ögon...

Borta på idrottens hus var det svettigt. Ett ställe som inte brydde sig om vem han var, eller vad han gjort. Han tog sig dit några kvällar i veckan för att glömma. Kampkonsten förenade hans själ och gav honom mening. Energi och harmoni. Den enda sanningen.
Hans mästare är nyss hemkommen från Storstan, och är full av lärdommar. Arvid deltog inte i dagens pass, utan kollade bakfullt på. Hans hjärta var på mattan, men inte hans kropp. Arvid gick för långt. Han lade sig i träningen. Ytterligare en sak som lägger sig i hans redan tunga ryggsäck. Sensei kommer nog att belöna honom med svett och tårar...
  Väl hemma så var allt som vanligt. Tyst, men ändå inte. Väggarna var bara där. Ödsligheten kring ett fallnat hjärta var tillbaka. Den rödhåriga skönheten Anna hade gått. Hon lämnade ett telefonnummer. Han kommer förmodligen inte att ringa. Mest för att han är rädd att bli älskad. Ingen har nånsin älskat honom. Han vet inte vad kärlek är... Han har aldrig kännt. Aldrig varit nära...
Han lever på hoppet om en falnad dröm...

Massor med frågor plågade honom. Han visste inte vad han gjort, eller vad han skulle göra. Åter hade Arvid lägrat en 19-åring. Han fick henne på fall med påhittade sanningar om livet. Han glömde att nämna att livet var svårt...
Livet är inte alltid så lätt.. Arvid vet detta, och det gör honom ödmjuk.  Han ser sig själv i spegeln. Han hatar det han ser, men väljer att glömma. Ignorans kommer att stå den lycklige bi...
  Roy ringde. Arvid förbannade telefonen för att den väckt honom ur hans dvala.
-"Bara fem minuter till", skrek han, och vred sig i smärta.
Han ville ju bara fortsätta sova. Eller drömma. Kalla det vad du vill...
Dom snackade en stund, och kom fram till att de skulle ses lite senare. Roy var trött, Arvid var arg.. Mest för han än en gång lurat döden. Han trodde för 523 gången att han inte skulle behöva vakna. Gud har ett högre syfte verkar det som... Men ödmjuk inför uppgiften reste han sig upp. Tog på sig sina kläder, och kysste Anna. Hon vaknade till, och såg honom djupt i ögonen. Hon ville ha honom där. Men Arvid var inte där. Han var fast på drömmarnas horisont med sinnet fastsvetsat vid det som skulle varit. En illusion om nåt bättre...
Han skickade hem Anna. Han sa att han skulle ringa. Hon var hoppfull, han var sann.
-"Jag försökte i alla fall", sa Arvid och somnade om...

Arvid vaknade med ett skrik. Han var alldeles kallsvettig. Mardömmarna hade varit extra mörka. Han befann sig i stadiet mellan dröm och verklighet, och visste knappt vad som var fram och bak. En kort stund låg han och stirrade i taket. Ljudet av tv:n, som han återigen hade somnat ifrån, tog honom ett steg närmre verkligheten. På tv:n var det som vanligt. En gammal amerikansk elitidrottare som lovade alla korpulenta människor att just hans metod var den bästa genvägen till att slippa gå på gymmet. Han säljer en dröm till människorna som slutat drömma, och i deras drömlösa värld, så verkar just den magtränaren vara lösningen på allt. Med fantasimänniskor och falska förhoppningar säljer han, utan det minsta samvetskval, hoppet om en bättre verklighet. Han säljer en perfekt verklighet som man inte böhöver jobba för. Fem minuter om dagen heter det.
 -"Det vore bättre om de människorna som den reklamen är riktad till tog fem minuter varje dag och förankrade sig i verkligheten. Fem minuter till att tänka på sig själv. Att stänga världen ute. Då skulle de snart bli varse om den falska fantasibild, som de ger sig själv, när de köper drömmar. Drömmar som ändå kommer att krossas i nästa stund av kort medvetenhet", muttrade Arvid, och gick för att ta sig en dusch...
  Ny duschad och fräsch tog Arvid sig en kort funderare över vad nattens drömmar kan ha inneburit. Två minuter senare insåg han även denna dag att det inte var lönt att lägga energi på det.
-"Jag är skvatt galen", tänkte han och plockade upp telefonen. Ingen som hört av sig idag heller. Inte så konstigt. Jag har ju bara en vän, och han är ju likadan som jag.
  Rasmus Steen är Arvids bästa, och till lika enda vän. De två träffades under studietiden, och blev ganska snabbt bra kompisar. Det var fest och glädje, blandat med bakfylla, ångest och sorg. Dom var på samma nivå. Fantastiska drömmare med stora planer och fabulösa mål. Men till synes utan förankring i den verklighet som några år senare skulle göra sig smärtsamt påmind. Verkligheten som visar att det inte räcker med drömmar. Några år senare, och i en annan stad, är dom fortfarande vänner. Dom delar fantasierna, men livet och ödet verkar ha andra planer.
  Arvid tog telefonen och ringde Rasmus. De bestämde sig för att fly verkligheten en kort stund. Dom hamnade på Syrah. Ett mysigt fik, med soffor man lätt kan slå ihjäl ett par timmar i. Dessutom billigt kaffe. Det var Katja som jobbade. Katja är en vacker servitris i 20-års åldern. Arvid och Rasmus gillar henne. Inte bara för att hon är väldigt vacker, utan för att de känner hennes ensamhet. Precis på samma sätt som de känner sin egen, och varandras. Katja är nyligen inflyttad från storstan, och har inte hunnit skaffa sig några vänner. De dricker sitt kaffe, pratar med varandra och flirtar lite med Katja. Inte för att få henne på fall, utan mest för att hon ska känna sig uppskattad och välkommen. Arvid är förhoppningsfull om att det nån dag kommer nån, som vill göra samma sak för honom. Nån som med bara ett litet ord kan fylla hans frusna själ med lite värme. Någon som vill väl. Utan omsvep och eftertanke.
  Ett par timmar senare, och med alldeles för mycket kaffe i kroppen, tackar de för sig och går därifrån. Koffeinstinna och glada tar de en kort promenad. Efter en stund, går dom på varsitt håll för at gå hem och hålla ensamheten sällskap...
-"Undra hur morgondagen blir", tänker Arvid.
Ironin går nästan att ta på...

Lite sent på måndagkvällen kom Arvid hem efter ett energifyllt träningspass. Han njuter verkligen av att få komma bort från den dystra verkligheten en stund. Energin flödar, och Arvid är omtyckt av sina träningskamrater. Den lila gnutta energi han har, delar han med sig av. Han är en god människa innerst inne. Träningen, som är av japansk härkonst, innebär en delmeditation. Att sitta ner, andas och konfrontera sina demoner och avfärda dom, är verkligen underbart. Allt som är av ondo försvinner. Arvid älskar sin Aikido.
  Efter träningen duschas och bastas det. Det är inte bara sinnet om får en snabbstädning. Även kroppen får sitt. Det utvecklas tankar och filosofier i bastun. Arvid är helt övertygad om att hela regeringen borde bytas ut mott ett gäng utmattade bastubadare. Allting verkar vettigt på nåt vis.
  Lite senare skiljs Arvid och hans träningskamrater åt. Han vandrar hemåt. Med varje steg han tar ökar dysterheten. Han är på väg hem till den kalla, tråkiga och energikrävande lägenheten. Med varje steg ökar ångesten. Om bara en liten stund är han ensam igen. De demoner han jagat bort under meditationen är på väg tillbaka. Och dom är arga för att dom blivit glömda. Om än för en liten stund.
_"Låt mig för i helvete vara. Jag vill inte ha er här", skriker Arvid ut.
Det bara ekar i tomheten. Ilskan och aggen ger bara energi till demonerna. Han sätter sig sakta ner i soffan för att meninsglöst stirra på TV-skärmen tills ögonen inte längre orkar vara öppna. I takt med att hans medvetande vakenhet övergår i dröm, rotar sig demonerna fast i hans tomma bröst. Och dom är ute efter hans drömmar... Likt en tsunami välver de onda drömmarna sig runt hans undermedvetna. Likt rostiga knivar, skär dom sig djupt in hans själ. Dom lämnar blödande sår, och tydliga ärr...
  Arvid vaknar med ett skrik. Han är kallsvettig, och tårarna bara rinner.
Ändå är Arvid inte helt säker på att allt var en dröm. Och det skrämmer honom...

...Han vaknade tidigt den eftermiddagen. Sträckte ut sig i soffan, och kände sig för en kort stund utvilad. Sträckte sig efter glaset med vatten, som han alltid har stående på soffbordet. Han tog en klunk, och kände livet återvända till honom. Nattens jobb hade varit precis så meninglöst intetsägande som det brukar vara. Taxi-nätterna knäcker Arvid. Sakta men säkert bryter de ner honom. Som en porlande bäck som rinner ner längs berget, lämnar slitet tydliga ärr i ett redan slitet sinne. Januarikylan letar sig in genom källarfönstret. Isar sig upp längs benen, upp mot bröstet. Arvid kurar ihop sig, och försöker fly kylan. En kort stund lyckas kroppen återfå värmen. Han myser.
  - "Fan. Jag måste gå å toaletten", tänker han.
Han slänger av sig täcket, och kylan i lägenheten etsar sig fast i varje lem. Sakta trevar han sig ut mot toaletten. Han sätter igång duschen, och vrider upp värmen till max. Den varma ångan omsluter honom, likt en mors första kram av det nyfödda barnet. Vattenstrålarna skänker honom en kort stunds njutning. För en stund mår Arvid ganska bra. Med nytvättat hår lämnar han duschen. Då kommer den igen. Den bitande januarikylan.
 - "Vad fan. Kan dom inte fixa värmen i det här förbannade hålet jag bor i??"
Men det är inget fel på värmen. Kylan kommer inifrån. Han besitter en iskall själ i en sargad kropp.
 -"Fan... För en stund kändes det som att det skulle kunna bli en bra dag", sa Arvid, och med tunga steg gick han ut mot bilen för att plåga sig igenom ytterligare en natt...

"Det är aldrig för sent att ge upp..."

Lördag eftermiddag, klockan är strax två. Skulle jobbat igår, men efter att träningspass där mkt energi försvann, somnade jag. Taxibranschen måste vara den sämsta av alla just nu. Det finns verkligen ingenting att göra. Meddelade växeln att jag var tillgänglig, men inte en enda gång på hela natten ringde det. Så jävla drygt. Inte konstigt at man bara vill sova ifrån skiten.
  Gårdagens positiva var dock träningen. Ett gött Aikidopass med gott om energi. Aikido är en kanmpkonst som väljer bort striden, och fokuserar på harmoni och livskraft. Vi får lära oss att med livskraften välja bort kampen. Men vi får även lära oss att kasta folk till höger och vänster. Vi kan skada, men väljer att låta bli. Men ibland vill man bara bryta leder och lämmar av saker. Som min totala brist på energi och engagement just nu. Ska åka till Karibien om en vecka, men har svårt att se fram emot till och med det.
  Jag är dränerad, tom. Jag sitter på en sten som har mer energi än mig. Önskar att jag kunde hittat något som kunde ladda mina batterier. Ge mig styrka och kraft till det som väntar. Men just nu är det ett helt företag att bara fundera ut hur jag ska skaffa vilja och lust till de näst kommande timmarna. Har ingen ork. Känner bara att jag tömmer mig själv. Det är som att fylla på en flaska som nån har borrat hål i. All energi jag fyller på, är borta nästan i samma ögonblick. Lika flyktig som ett stearinljus i en tropisk orkan. Eller som en solnedgång. Hur vackert som helst, under en kort stund, men egentligen är det ju bara början på ytterligare en dag, med ångest och obeslutsamhet. Det gör det svårt att uppskatta moder natur i all sin prakt...

  Mitt skratt är nog egentligen bara tårar som klätt ut sig

"Är det inte det ena, är det två saker samtidigt..."

Tjo.
Har jobbat hela natten, och är lite småtrött. Men det är skönt att finna mening i nåt man gör. Gamla, sjuka och handikappade behöver oxå åka bil.
 Har dock haft väldigt lite att göra, och i min ensamhet började tankarna rulla. Jag är inte normal. Inte ens lite. Men å andra sidan. Varför sträva efter att vara normal i ett samhälle som skiter i vilket. Normalitet är vad du själv gör det till. Jag hyllar individualismen och bespottar mainstream. Vi har fått våra liv, och sen är det upp till var och en vad man gör med det... Sen att mitt liv just nu mest påminner om en lång kö till en nattklubb, som man egentligen inte ens vill in på, för att man målat upp en bild av att innanför dörrarna, där leker livet. Kön är lång, och väntan är längre. Man smuttar lite på ölen man har med sig i innerfickan för att hålla liv i illusionen. Plötsligt börjar nån bråka med dig, och vakterna brottar ner dig. Du får inte komma in för att du e för full. När vakterna äntligen insett att du varken är full, eller har startat bråket, så släpper dom in dig. Du kommer in och inser att livet inte leker där inne. Dessutom stänger dom om en kvart.
  En ganska målande metafor om en strävan efter nåt som man egentligen varken vet vad det är, eller vill ha.

Nu ska jag bora ner huvudet i kudden och försöka glömma tragikomiken i att hela tiden sträva efter nåt som man inte vet vad det är...

"Gör inte idag vad u kan skjuta upp till i morgon..."

Då var det eftermiddag igen. Vart tar tiden vägen. Befinner mig i ett aningen dekadent melakoliskt stadie, där jag inte verkar ha koll på nånting. Ibland vet jag helt ärligt inte om jag är vaken, eller om jag dömmer.

Har blivit ytterligare en natt/morgon/eftermiddag med bara film. Jag kollar ganska mkt film. Kanske är det för att jag under ca två timmar kan fly min egen verklighet, och för en stund bli samuraj eller CIA-agent. Min egen verklighet är inte direkt manus till en storfilm. Möjligtvis skulle "Taxidriver" kunna påminna. Bortsett från en detalj. Jag skiter i samhället, och att ge sig ut på bärsärkargång skulle inte ge mig nånting. Bara träningsverk. Skulle jag gå bärsärkar gång för att göra mitt liv till nåt bättre, hade jag fått börja med en kula i pannan på mig själv. Då kommer en chans till en nystart.



Men det finns de som har det värre. Kollade på Fantomen. Finns underlag till en kanonfilm, men istället fokuserar man på lila trikåer som framhäver Billy Zanes skrev. En riktig skitfilm. Att vara den som deltagit eller regisserat denna kalkon bland kalkoner kan inte vara något annat än djupt deprimerande.

Förresten. Jag kom på. Filmen om mitt liv skulle handla om en samuraj som jobbar för CIA, som iförd lila trikåer kör taxi, och påpekar allt för alla, som de egntligen redan visste.
- Jorden är rund, och går solen upp i morgon, är den dagen oxå förstörd.

Nu ska jag göra mig klar för att jobba alldeles för många timmar. Har världens ensammaste jobb. Det är tur att man är halvt mano-deprimerat schizofren. Annars hade det ju aldrig gått...

"10 000 lemlar kan inte ha fel"

Fan...
Vaken igen. Sovit bort ännu en meningslös eftermiddag och kväll. Nattens kreatur samlar sig i mörkret och jag flyr...
Hörde av mig till BillyBob. Han har gjort det enda konstruktiva. Druckit rödvin, och lyssnat på musik. Denna ädla ambrosia. Vältrat sig i situationsretorik. Vad ska jag hitta på?
Fuck it! Jag ska göra mig en milkshake, drömma mig bort och gotta mig åt att natten brinner. Kanske blir det en nattlig vandring med Foo Fighters i ipoden.

"Det är alltid som mörkast, innan det blir becksvart"

Det som inte dödar, det härdar. Så sägs det i alla fall. Jag borde vara ganska hård vid detta laget..

Vaknade i morse, sen var den dagen förstörd. Seriöst. Vad kan man förvänta sig av en dag som innebär att man måste stiga upp?

När jag skriver i morse menar jag 0127. Har en något snedvriden dygnsrytm som mitt arbete så vänligt skänker mig... Vet inte vad som är dag eller natt längre. För mig finns bara "vakentid", "jobbtid" och "sovtid". Och ibland så känns det som de 3 flyter in i varandra och tar plats och tid, som egentligen inte finns.
Masade mig ur soffan bort till datorn för att slå ihjäl lite tid. Såg att min enda vän "BillyBob" var vaken. Hörde av mig till honom, och med kaffesugna steg förflyttade vi oss till vattenhålet i natten,  sörplade jawa, och pratade strunt. Travade hem till BB och drog igång en film. Kollade på en lite småarg grön gubbe med mycket inneboende agressioner, men ett stort hjärta. Lite som jag faktiskt. Men jag genomgår inte stora förvandlingar som honom, utan e mest lite småsur och trött alltid. Och mitt hjärta måste jag hela tiden dubbelkolla så att det inte har stannat. När filmen var slut lovade vi varandra att det skulle bli simning på schemat. Och att vi inte skulle slänga en dag till i soptunnan. Jag gick hem, och BB gick och sov.

  Väl hemma började jag, med viss avsaknad av entusiasm, att städa lägenheten. Plockade fram dammsugaren, sen var energin slut. Tog mig bort till datorn för att surfa lite. På vägen till datorn ligger mina tennisracketar. Som jag, med löfte om att de flitigt skulle användas, betalade 3000 för. Har inte hållit i dom på 6 månader. Det känns som att dom bara ligger där och hånflinar mig i ansiktet. Bestämde mig i stället för att kolla så att mitt 5000 kronors samurajsvärd inte börjat rosta. Tre delade PET-flaskor senare, drog jag igång en film...
  Eftermiddagen kom, och med packad ryggsäck gick vi iväg för att simma. En falafel, och en stor latte senare, skildes vi åt, och BB gick hem och sov. Tror jag ska göra det oxå. Det närmsta jag kommer simning idag, är några desperata armtag i duschen.
  Dagarna fylls av meningslöshet, och det är svårt att inte hoppa på det tåget.  Man vill så mkt, men det händer så lite. Springer runt i mitt ekorrhjul, och låtsas ha det bra... Dag blir natt, natt blir dag. Men vad bryr jag mig om det... Det e ju bara skit ändå...

"Ljuset i änden av tunneln, är bara strålkastarna på ett mötande tåg"