Men inte då...

Jag är tillbaka...
Det har inte varit lätt att vara Arvid.
Har kämpat med hopp och förtvivlan. Ibland känns det som att det är dags att ge upp.
Min sista pelare i livet har gått bort. Farmor var den enda som trodde på mig. Nu när hon e borta vet jag inte riktigt var jag står.
Var och bowlade med Roy igår.
Han betyder mkt för mig.
Jag vill ha kontakt med mina känslor. Men dom skrämmer mig.
Jag är livrädd för att känna efter. Om jag gör det exploderar mitt hjärta. Ändå är mina känslor livsnödvändiga. Den sista anhalten.
Men vad vet jag?
Jag är ju blott en skugga av mitt forna Jag...
om det tar slut nu, så se mig mig med milda ögon...

RSS 2.0