nevertrust

Arvid vaknade med ett skrik. Han var alldeles kallsvettig. Mardömmarna hade varit extra mörka. Han befann sig i stadiet mellan dröm och verklighet, och visste knappt vad som var fram och bak. En kort stund låg han och stirrade i taket. Ljudet av tv:n, som han återigen hade somnat ifrån, tog honom ett steg närmre verkligheten. På tv:n var det som vanligt. En gammal amerikansk elitidrottare som lovade alla korpulenta människor att just hans metod var den bästa genvägen till att slippa gå på gymmet. Han säljer en dröm till människorna som slutat drömma, och i deras drömlösa värld, så verkar just den magtränaren vara lösningen på allt. Med fantasimänniskor och falska förhoppningar säljer han, utan det minsta samvetskval, hoppet om en bättre verklighet. Han säljer en perfekt verklighet som man inte böhöver jobba för. Fem minuter om dagen heter det.
 -"Det vore bättre om de människorna som den reklamen är riktad till tog fem minuter varje dag och förankrade sig i verkligheten. Fem minuter till att tänka på sig själv. Att stänga världen ute. Då skulle de snart bli varse om den falska fantasibild, som de ger sig själv, när de köper drömmar. Drömmar som ändå kommer att krossas i nästa stund av kort medvetenhet", muttrade Arvid, och gick för att ta sig en dusch...
  Ny duschad och fräsch tog Arvid sig en kort funderare över vad nattens drömmar kan ha inneburit. Två minuter senare insåg han även denna dag att det inte var lönt att lägga energi på det.
-"Jag är skvatt galen", tänkte han och plockade upp telefonen. Ingen som hört av sig idag heller. Inte så konstigt. Jag har ju bara en vän, och han är ju likadan som jag.
  Rasmus Steen är Arvids bästa, och till lika enda vän. De två träffades under studietiden, och blev ganska snabbt bra kompisar. Det var fest och glädje, blandat med bakfylla, ångest och sorg. Dom var på samma nivå. Fantastiska drömmare med stora planer och fabulösa mål. Men till synes utan förankring i den verklighet som några år senare skulle göra sig smärtsamt påmind. Verkligheten som visar att det inte räcker med drömmar. Några år senare, och i en annan stad, är dom fortfarande vänner. Dom delar fantasierna, men livet och ödet verkar ha andra planer.
  Arvid tog telefonen och ringde Rasmus. De bestämde sig för att fly verkligheten en kort stund. Dom hamnade på Syrah. Ett mysigt fik, med soffor man lätt kan slå ihjäl ett par timmar i. Dessutom billigt kaffe. Det var Katja som jobbade. Katja är en vacker servitris i 20-års åldern. Arvid och Rasmus gillar henne. Inte bara för att hon är väldigt vacker, utan för att de känner hennes ensamhet. Precis på samma sätt som de känner sin egen, och varandras. Katja är nyligen inflyttad från storstan, och har inte hunnit skaffa sig några vänner. De dricker sitt kaffe, pratar med varandra och flirtar lite med Katja. Inte för att få henne på fall, utan mest för att hon ska känna sig uppskattad och välkommen. Arvid är förhoppningsfull om att det nån dag kommer nån, som vill göra samma sak för honom. Nån som med bara ett litet ord kan fylla hans frusna själ med lite värme. Någon som vill väl. Utan omsvep och eftertanke.
  Ett par timmar senare, och med alldeles för mycket kaffe i kroppen, tackar de för sig och går därifrån. Koffeinstinna och glada tar de en kort promenad. Efter en stund, går dom på varsitt håll för at gå hem och hålla ensamheten sällskap...
-"Undra hur morgondagen blir", tänker Arvid.
Ironin går nästan att ta på...