nevertrust

Känslan sitter i väggarna, i taken och i golven. Att allting rör sig utom just jag. Smärtan river djupa sår som aldrig kommer att läka. Ett svepande ljud, och svärdet har gjort ett nytt hugg. Och det träffar samma ställe varje gång.
 Arvid vrider sig i förtvivlan. Det känns som om varje steg han tar framåt, flyttar livet honom tillbaka två steg. Och hur han än vänder sig, blir riktningen densamma. Han står still. Han är rädd. Rädd för att lyckas, rädd för att misslyckas. Rädd för att inte bli älskad, rädd för att inte bli hatad. Melankolin har honom i ett järngrepp.
- Det måste vará detta som är förtvivlan. Att inte veta om kompassen visar sann nord, eller om avikelsen är stor nog att leda honom ännu mer mer vilse.
 Arvid har en tendens att aldrig stanna upp och se vad han har. Hela tiden siktet på nästa mål. Problemet är att Arvids hjärta säger att han redan nåt målet, trots att verkligheten gång på gång visat att han inte ens tagit första steget. Den känslan av att hela tiden vara minst steget efter, håller på att äta upp honom. Han förlorar sig i sina drömmar, och när verkligheten väl träffar honom, är det som när Samurajöverhuvudet delar ut hugget som skiljer huvudet från kroppen för att lindra lidandet hos mannen som sitter med svärdet långt upp i magen. Och denna ära fick man bara om man stod på god fot med Shogun. Arvid kan inte minnas när han stod på god fot med någon senast.
 Så här sitter han. Med svärdet i magen och hoppas att det finns någon som kan visa sin barmhärtighet. I ett rum som krymper mer och mer för varje dag.
- Men så fan att jag ger mig, sa Arvid. Jag är inte klar än...