nevertrust

Borta på idrottens hus var det svettigt. Ett ställe som inte brydde sig om vem han var, eller vad han gjort. Han tog sig dit några kvällar i veckan för att glömma. Kampkonsten förenade hans själ och gav honom mening. Energi och harmoni. Den enda sanningen.
Hans mästare är nyss hemkommen från Storstan, och är full av lärdommar. Arvid deltog inte i dagens pass, utan kollade bakfullt på. Hans hjärta var på mattan, men inte hans kropp. Arvid gick för långt. Han lade sig i träningen. Ytterligare en sak som lägger sig i hans redan tunga ryggsäck. Sensei kommer nog att belöna honom med svett och tårar...
  Väl hemma så var allt som vanligt. Tyst, men ändå inte. Väggarna var bara där. Ödsligheten kring ett fallnat hjärta var tillbaka. Den rödhåriga skönheten Anna hade gått. Hon lämnade ett telefonnummer. Han kommer förmodligen inte att ringa. Mest för att han är rädd att bli älskad. Ingen har nånsin älskat honom. Han vet inte vad kärlek är... Han har aldrig kännt. Aldrig varit nära...
Han lever på hoppet om en falnad dröm...

Massor med frågor plågade honom. Han visste inte vad han gjort, eller vad han skulle göra. Åter hade Arvid lägrat en 19-åring. Han fick henne på fall med påhittade sanningar om livet. Han glömde att nämna att livet var svårt...
Livet är inte alltid så lätt.. Arvid vet detta, och det gör honom ödmjuk.  Han ser sig själv i spegeln. Han hatar det han ser, men väljer att glömma. Ignorans kommer att stå den lycklige bi...
  Roy ringde. Arvid förbannade telefonen för att den väckt honom ur hans dvala.
-"Bara fem minuter till", skrek han, och vred sig i smärta.
Han ville ju bara fortsätta sova. Eller drömma. Kalla det vad du vill...
Dom snackade en stund, och kom fram till att de skulle ses lite senare. Roy var trött, Arvid var arg.. Mest för han än en gång lurat döden. Han trodde för 523 gången att han inte skulle behöva vakna. Gud har ett högre syfte verkar det som... Men ödmjuk inför uppgiften reste han sig upp. Tog på sig sina kläder, och kysste Anna. Hon vaknade till, och såg honom djupt i ögonen. Hon ville ha honom där. Men Arvid var inte där. Han var fast på drömmarnas horisont med sinnet fastsvetsat vid det som skulle varit. En illusion om nåt bättre...
Han skickade hem Anna. Han sa att han skulle ringa. Hon var hoppfull, han var sann.
-"Jag försökte i alla fall", sa Arvid och somnade om...

Arvid vaknade med ett skrik. Han var alldeles kallsvettig. Mardömmarna hade varit extra mörka. Han befann sig i stadiet mellan dröm och verklighet, och visste knappt vad som var fram och bak. En kort stund låg han och stirrade i taket. Ljudet av tv:n, som han återigen hade somnat ifrån, tog honom ett steg närmre verkligheten. På tv:n var det som vanligt. En gammal amerikansk elitidrottare som lovade alla korpulenta människor att just hans metod var den bästa genvägen till att slippa gå på gymmet. Han säljer en dröm till människorna som slutat drömma, och i deras drömlösa värld, så verkar just den magtränaren vara lösningen på allt. Med fantasimänniskor och falska förhoppningar säljer han, utan det minsta samvetskval, hoppet om en bättre verklighet. Han säljer en perfekt verklighet som man inte böhöver jobba för. Fem minuter om dagen heter det.
 -"Det vore bättre om de människorna som den reklamen är riktad till tog fem minuter varje dag och förankrade sig i verkligheten. Fem minuter till att tänka på sig själv. Att stänga världen ute. Då skulle de snart bli varse om den falska fantasibild, som de ger sig själv, när de köper drömmar. Drömmar som ändå kommer att krossas i nästa stund av kort medvetenhet", muttrade Arvid, och gick för att ta sig en dusch...
  Ny duschad och fräsch tog Arvid sig en kort funderare över vad nattens drömmar kan ha inneburit. Två minuter senare insåg han även denna dag att det inte var lönt att lägga energi på det.
-"Jag är skvatt galen", tänkte han och plockade upp telefonen. Ingen som hört av sig idag heller. Inte så konstigt. Jag har ju bara en vän, och han är ju likadan som jag.
  Rasmus Steen är Arvids bästa, och till lika enda vän. De två träffades under studietiden, och blev ganska snabbt bra kompisar. Det var fest och glädje, blandat med bakfylla, ångest och sorg. Dom var på samma nivå. Fantastiska drömmare med stora planer och fabulösa mål. Men till synes utan förankring i den verklighet som några år senare skulle göra sig smärtsamt påmind. Verkligheten som visar att det inte räcker med drömmar. Några år senare, och i en annan stad, är dom fortfarande vänner. Dom delar fantasierna, men livet och ödet verkar ha andra planer.
  Arvid tog telefonen och ringde Rasmus. De bestämde sig för att fly verkligheten en kort stund. Dom hamnade på Syrah. Ett mysigt fik, med soffor man lätt kan slå ihjäl ett par timmar i. Dessutom billigt kaffe. Det var Katja som jobbade. Katja är en vacker servitris i 20-års åldern. Arvid och Rasmus gillar henne. Inte bara för att hon är väldigt vacker, utan för att de känner hennes ensamhet. Precis på samma sätt som de känner sin egen, och varandras. Katja är nyligen inflyttad från storstan, och har inte hunnit skaffa sig några vänner. De dricker sitt kaffe, pratar med varandra och flirtar lite med Katja. Inte för att få henne på fall, utan mest för att hon ska känna sig uppskattad och välkommen. Arvid är förhoppningsfull om att det nån dag kommer nån, som vill göra samma sak för honom. Nån som med bara ett litet ord kan fylla hans frusna själ med lite värme. Någon som vill väl. Utan omsvep och eftertanke.
  Ett par timmar senare, och med alldeles för mycket kaffe i kroppen, tackar de för sig och går därifrån. Koffeinstinna och glada tar de en kort promenad. Efter en stund, går dom på varsitt håll för at gå hem och hålla ensamheten sällskap...
-"Undra hur morgondagen blir", tänker Arvid.
Ironin går nästan att ta på...

Lite sent på måndagkvällen kom Arvid hem efter ett energifyllt träningspass. Han njuter verkligen av att få komma bort från den dystra verkligheten en stund. Energin flödar, och Arvid är omtyckt av sina träningskamrater. Den lila gnutta energi han har, delar han med sig av. Han är en god människa innerst inne. Träningen, som är av japansk härkonst, innebär en delmeditation. Att sitta ner, andas och konfrontera sina demoner och avfärda dom, är verkligen underbart. Allt som är av ondo försvinner. Arvid älskar sin Aikido.
  Efter träningen duschas och bastas det. Det är inte bara sinnet om får en snabbstädning. Även kroppen får sitt. Det utvecklas tankar och filosofier i bastun. Arvid är helt övertygad om att hela regeringen borde bytas ut mott ett gäng utmattade bastubadare. Allting verkar vettigt på nåt vis.
  Lite senare skiljs Arvid och hans träningskamrater åt. Han vandrar hemåt. Med varje steg han tar ökar dysterheten. Han är på väg hem till den kalla, tråkiga och energikrävande lägenheten. Med varje steg ökar ångesten. Om bara en liten stund är han ensam igen. De demoner han jagat bort under meditationen är på väg tillbaka. Och dom är arga för att dom blivit glömda. Om än för en liten stund.
_"Låt mig för i helvete vara. Jag vill inte ha er här", skriker Arvid ut.
Det bara ekar i tomheten. Ilskan och aggen ger bara energi till demonerna. Han sätter sig sakta ner i soffan för att meninsglöst stirra på TV-skärmen tills ögonen inte längre orkar vara öppna. I takt med att hans medvetande vakenhet övergår i dröm, rotar sig demonerna fast i hans tomma bröst. Och dom är ute efter hans drömmar... Likt en tsunami välver de onda drömmarna sig runt hans undermedvetna. Likt rostiga knivar, skär dom sig djupt in hans själ. Dom lämnar blödande sår, och tydliga ärr...
  Arvid vaknar med ett skrik. Han är kallsvettig, och tårarna bara rinner.
Ändå är Arvid inte helt säker på att allt var en dröm. Och det skrämmer honom...

...Han vaknade tidigt den eftermiddagen. Sträckte ut sig i soffan, och kände sig för en kort stund utvilad. Sträckte sig efter glaset med vatten, som han alltid har stående på soffbordet. Han tog en klunk, och kände livet återvända till honom. Nattens jobb hade varit precis så meninglöst intetsägande som det brukar vara. Taxi-nätterna knäcker Arvid. Sakta men säkert bryter de ner honom. Som en porlande bäck som rinner ner längs berget, lämnar slitet tydliga ärr i ett redan slitet sinne. Januarikylan letar sig in genom källarfönstret. Isar sig upp längs benen, upp mot bröstet. Arvid kurar ihop sig, och försöker fly kylan. En kort stund lyckas kroppen återfå värmen. Han myser.
  - "Fan. Jag måste gå å toaletten", tänker han.
Han slänger av sig täcket, och kylan i lägenheten etsar sig fast i varje lem. Sakta trevar han sig ut mot toaletten. Han sätter igång duschen, och vrider upp värmen till max. Den varma ångan omsluter honom, likt en mors första kram av det nyfödda barnet. Vattenstrålarna skänker honom en kort stunds njutning. För en stund mår Arvid ganska bra. Med nytvättat hår lämnar han duschen. Då kommer den igen. Den bitande januarikylan.
 - "Vad fan. Kan dom inte fixa värmen i det här förbannade hålet jag bor i??"
Men det är inget fel på värmen. Kylan kommer inifrån. Han besitter en iskall själ i en sargad kropp.
 -"Fan... För en stund kändes det som att det skulle kunna bli en bra dag", sa Arvid, och med tunga steg gick han ut mot bilen för att plåga sig igenom ytterligare en natt...

"Det är aldrig för sent att ge upp..."