Energikrisen...
Lördag eftermiddag, klockan är strax två. Skulle jobbat igår, men efter att träningspass där mkt energi försvann, somnade jag. Taxibranschen måste vara den sämsta av alla just nu. Det finns verkligen ingenting att göra. Meddelade växeln att jag var tillgänglig, men inte en enda gång på hela natten ringde det. Så jävla drygt. Inte konstigt at man bara vill sova ifrån skiten.
Gårdagens positiva var dock träningen. Ett gött Aikidopass med gott om energi. Aikido är en kanmpkonst som väljer bort striden, och fokuserar på harmoni och livskraft. Vi får lära oss att med livskraften välja bort kampen. Men vi får även lära oss att kasta folk till höger och vänster. Vi kan skada, men väljer att låta bli. Men ibland vill man bara bryta leder och lämmar av saker. Som min totala brist på energi och engagement just nu. Ska åka till Karibien om en vecka, men har svårt att se fram emot till och med det.
Jag är dränerad, tom. Jag sitter på en sten som har mer energi än mig. Önskar att jag kunde hittat något som kunde ladda mina batterier. Ge mig styrka och kraft till det som väntar. Men just nu är det ett helt företag att bara fundera ut hur jag ska skaffa vilja och lust till de näst kommande timmarna. Har ingen ork. Känner bara att jag tömmer mig själv. Det är som att fylla på en flaska som nån har borrat hål i. All energi jag fyller på, är borta nästan i samma ögonblick. Lika flyktig som ett stearinljus i en tropisk orkan. Eller som en solnedgång. Hur vackert som helst, under en kort stund, men egentligen är det ju bara början på ytterligare en dag, med ångest och obeslutsamhet. Det gör det svårt att uppskatta moder natur i all sin prakt...
Mitt skratt är nog egentligen bara tårar som klätt ut sig
"Är det inte det ena, är det två saker samtidigt..."
Gårdagens positiva var dock träningen. Ett gött Aikidopass med gott om energi. Aikido är en kanmpkonst som väljer bort striden, och fokuserar på harmoni och livskraft. Vi får lära oss att med livskraften välja bort kampen. Men vi får även lära oss att kasta folk till höger och vänster. Vi kan skada, men väljer att låta bli. Men ibland vill man bara bryta leder och lämmar av saker. Som min totala brist på energi och engagement just nu. Ska åka till Karibien om en vecka, men har svårt att se fram emot till och med det.
Jag är dränerad, tom. Jag sitter på en sten som har mer energi än mig. Önskar att jag kunde hittat något som kunde ladda mina batterier. Ge mig styrka och kraft till det som väntar. Men just nu är det ett helt företag att bara fundera ut hur jag ska skaffa vilja och lust till de näst kommande timmarna. Har ingen ork. Känner bara att jag tömmer mig själv. Det är som att fylla på en flaska som nån har borrat hål i. All energi jag fyller på, är borta nästan i samma ögonblick. Lika flyktig som ett stearinljus i en tropisk orkan. Eller som en solnedgång. Hur vackert som helst, under en kort stund, men egentligen är det ju bara början på ytterligare en dag, med ångest och obeslutsamhet. Det gör det svårt att uppskatta moder natur i all sin prakt...
Mitt skratt är nog egentligen bara tårar som klätt ut sig
"Är det inte det ena, är det två saker samtidigt..."
I kö till nåt bättre...
Tjo.
Har jobbat hela natten, och är lite småtrött. Men det är skönt att finna mening i nåt man gör. Gamla, sjuka och handikappade behöver oxå åka bil.
Har dock haft väldigt lite att göra, och i min ensamhet började tankarna rulla. Jag är inte normal. Inte ens lite. Men å andra sidan. Varför sträva efter att vara normal i ett samhälle som skiter i vilket. Normalitet är vad du själv gör det till. Jag hyllar individualismen och bespottar mainstream. Vi har fått våra liv, och sen är det upp till var och en vad man gör med det... Sen att mitt liv just nu mest påminner om en lång kö till en nattklubb, som man egentligen inte ens vill in på, för att man målat upp en bild av att innanför dörrarna, där leker livet. Kön är lång, och väntan är längre. Man smuttar lite på ölen man har med sig i innerfickan för att hålla liv i illusionen. Plötsligt börjar nån bråka med dig, och vakterna brottar ner dig. Du får inte komma in för att du e för full. När vakterna äntligen insett att du varken är full, eller har startat bråket, så släpper dom in dig. Du kommer in och inser att livet inte leker där inne. Dessutom stänger dom om en kvart.
En ganska målande metafor om en strävan efter nåt som man egentligen varken vet vad det är, eller vill ha.
Nu ska jag bora ner huvudet i kudden och försöka glömma tragikomiken i att hela tiden sträva efter nåt som man inte vet vad det är...
"Gör inte idag vad u kan skjuta upp till i morgon..."
Har jobbat hela natten, och är lite småtrött. Men det är skönt att finna mening i nåt man gör. Gamla, sjuka och handikappade behöver oxå åka bil.
Har dock haft väldigt lite att göra, och i min ensamhet började tankarna rulla. Jag är inte normal. Inte ens lite. Men å andra sidan. Varför sträva efter att vara normal i ett samhälle som skiter i vilket. Normalitet är vad du själv gör det till. Jag hyllar individualismen och bespottar mainstream. Vi har fått våra liv, och sen är det upp till var och en vad man gör med det... Sen att mitt liv just nu mest påminner om en lång kö till en nattklubb, som man egentligen inte ens vill in på, för att man målat upp en bild av att innanför dörrarna, där leker livet. Kön är lång, och väntan är längre. Man smuttar lite på ölen man har med sig i innerfickan för att hålla liv i illusionen. Plötsligt börjar nån bråka med dig, och vakterna brottar ner dig. Du får inte komma in för att du e för full. När vakterna äntligen insett att du varken är full, eller har startat bråket, så släpper dom in dig. Du kommer in och inser att livet inte leker där inne. Dessutom stänger dom om en kvart.
En ganska målande metafor om en strävan efter nåt som man egentligen varken vet vad det är, eller vill ha.
Nu ska jag bora ner huvudet i kudden och försöka glömma tragikomiken i att hela tiden sträva efter nåt som man inte vet vad det är...
"Gör inte idag vad u kan skjuta upp till i morgon..."
Samurajer, CIA-konspirationer och lila trikåer...
Då var det eftermiddag igen. Vart tar tiden vägen. Befinner mig i ett aningen dekadent melakoliskt stadie, där jag inte verkar ha koll på nånting. Ibland vet jag helt ärligt inte om jag är vaken, eller om jag dömmer.
Har blivit ytterligare en natt/morgon/eftermiddag med bara film. Jag kollar ganska mkt film. Kanske är det för att jag under ca två timmar kan fly min egen verklighet, och för en stund bli samuraj eller CIA-agent. Min egen verklighet är inte direkt manus till en storfilm. Möjligtvis skulle "Taxidriver" kunna påminna. Bortsett från en detalj. Jag skiter i samhället, och att ge sig ut på bärsärkargång skulle inte ge mig nånting. Bara träningsverk. Skulle jag gå bärsärkar gång för att göra mitt liv till nåt bättre, hade jag fått börja med en kula i pannan på mig själv. Då kommer en chans till en nystart.
Men det finns de som har det värre. Kollade på Fantomen. Finns underlag till en kanonfilm, men istället fokuserar man på lila trikåer som framhäver Billy Zanes skrev. En riktig skitfilm. Att vara den som deltagit eller regisserat denna kalkon bland kalkoner kan inte vara något annat än djupt deprimerande.
Förresten. Jag kom på. Filmen om mitt liv skulle handla om en samuraj som jobbar för CIA, som iförd lila trikåer kör taxi, och påpekar allt för alla, som de egntligen redan visste.
- Jorden är rund, och går solen upp i morgon, är den dagen oxå förstörd.
Nu ska jag göra mig klar för att jobba alldeles för många timmar. Har världens ensammaste jobb. Det är tur att man är halvt mano-deprimerat schizofren. Annars hade det ju aldrig gått...
"10 000 lemlar kan inte ha fel"
Har blivit ytterligare en natt/morgon/eftermiddag med bara film. Jag kollar ganska mkt film. Kanske är det för att jag under ca två timmar kan fly min egen verklighet, och för en stund bli samuraj eller CIA-agent. Min egen verklighet är inte direkt manus till en storfilm. Möjligtvis skulle "Taxidriver" kunna påminna. Bortsett från en detalj. Jag skiter i samhället, och att ge sig ut på bärsärkargång skulle inte ge mig nånting. Bara träningsverk. Skulle jag gå bärsärkar gång för att göra mitt liv till nåt bättre, hade jag fått börja med en kula i pannan på mig själv. Då kommer en chans till en nystart.
Men det finns de som har det värre. Kollade på Fantomen. Finns underlag till en kanonfilm, men istället fokuserar man på lila trikåer som framhäver Billy Zanes skrev. En riktig skitfilm. Att vara den som deltagit eller regisserat denna kalkon bland kalkoner kan inte vara något annat än djupt deprimerande.
Förresten. Jag kom på. Filmen om mitt liv skulle handla om en samuraj som jobbar för CIA, som iförd lila trikåer kör taxi, och påpekar allt för alla, som de egntligen redan visste.
- Jorden är rund, och går solen upp i morgon, är den dagen oxå förstörd.
Nu ska jag göra mig klar för att jobba alldeles för många timmar. Har världens ensammaste jobb. Det är tur att man är halvt mano-deprimerat schizofren. Annars hade det ju aldrig gått...
"10 000 lemlar kan inte ha fel"
Nattens bränder...
Fan...
Vaken igen. Sovit bort ännu en meningslös eftermiddag och kväll. Nattens kreatur samlar sig i mörkret och jag flyr...
Hörde av mig till BillyBob. Han har gjort det enda konstruktiva. Druckit rödvin, och lyssnat på musik. Denna ädla ambrosia. Vältrat sig i situationsretorik. Vad ska jag hitta på?
Fuck it! Jag ska göra mig en milkshake, drömma mig bort och gotta mig åt att natten brinner. Kanske blir det en nattlig vandring med Foo Fighters i ipoden.
"Det är alltid som mörkast, innan det blir becksvart"
Vaken igen. Sovit bort ännu en meningslös eftermiddag och kväll. Nattens kreatur samlar sig i mörkret och jag flyr...
Hörde av mig till BillyBob. Han har gjort det enda konstruktiva. Druckit rödvin, och lyssnat på musik. Denna ädla ambrosia. Vältrat sig i situationsretorik. Vad ska jag hitta på?
Fuck it! Jag ska göra mig en milkshake, drömma mig bort och gotta mig åt att natten brinner. Kanske blir det en nattlig vandring med Foo Fighters i ipoden.
"Det är alltid som mörkast, innan det blir becksvart"
Ännu en dag i meningslöshetens förlovade land...
Det som inte dödar, det härdar. Så sägs det i alla fall. Jag borde vara ganska hård vid detta laget..
Vaknade i morse, sen var den dagen förstörd. Seriöst. Vad kan man förvänta sig av en dag som innebär att man måste stiga upp?
När jag skriver i morse menar jag 0127. Har en något snedvriden dygnsrytm som mitt arbete så vänligt skänker mig... Vet inte vad som är dag eller natt längre. För mig finns bara "vakentid", "jobbtid" och "sovtid". Och ibland så känns det som de 3 flyter in i varandra och tar plats och tid, som egentligen inte finns.
Masade mig ur soffan bort till datorn för att slå ihjäl lite tid. Såg att min enda vän "BillyBob" var vaken. Hörde av mig till honom, och med kaffesugna steg förflyttade vi oss till vattenhålet i natten, sörplade jawa, och pratade strunt. Travade hem till BB och drog igång en film. Kollade på en lite småarg grön gubbe med mycket inneboende agressioner, men ett stort hjärta. Lite som jag faktiskt. Men jag genomgår inte stora förvandlingar som honom, utan e mest lite småsur och trött alltid. Och mitt hjärta måste jag hela tiden dubbelkolla så att det inte har stannat. När filmen var slut lovade vi varandra att det skulle bli simning på schemat. Och att vi inte skulle slänga en dag till i soptunnan. Jag gick hem, och BB gick och sov.
Väl hemma började jag, med viss avsaknad av entusiasm, att städa lägenheten. Plockade fram dammsugaren, sen var energin slut. Tog mig bort till datorn för att surfa lite. På vägen till datorn ligger mina tennisracketar. Som jag, med löfte om att de flitigt skulle användas, betalade 3000 för. Har inte hållit i dom på 6 månader. Det känns som att dom bara ligger där och hånflinar mig i ansiktet. Bestämde mig i stället för att kolla så att mitt 5000 kronors samurajsvärd inte börjat rosta. Tre delade PET-flaskor senare, drog jag igång en film...
Eftermiddagen kom, och med packad ryggsäck gick vi iväg för att simma. En falafel, och en stor latte senare, skildes vi åt, och BB gick hem och sov. Tror jag ska göra det oxå. Det närmsta jag kommer simning idag, är några desperata armtag i duschen.
Dagarna fylls av meningslöshet, och det är svårt att inte hoppa på det tåget. Man vill så mkt, men det händer så lite. Springer runt i mitt ekorrhjul, och låtsas ha det bra... Dag blir natt, natt blir dag. Men vad bryr jag mig om det... Det e ju bara skit ändå...
"Ljuset i änden av tunneln, är bara strålkastarna på ett mötande tåg"
